Så sitter jag här. Med saknaden efter vår första placering som precis lämnat oss. I två veckor har vi varit hennes familj. Vi har firat jul, nyår och hennes födelsedag. Och nu sitter jag här. Och försöker samla ihop alla bitar av mig själv och alla små små detaljer jag fått med mig de här veckorna. Kramarna. Nej-sägandet. Längtan efter mamma. Ridturerna. Tårtätandet. Tjuv och Polis-spelet hon valde första dagen när vi var och handlade och som vi ägnat många timmar åt att spela. Tack och lov för att det varit jullov.
I kameran sveper jag snabbt förbi massor av bilder. Från julafton – vår familjehögtid; hon i tomtemössa. Innanför ögonlocken ser jag henne trippandes efter F ut i stallet för att ställa ut julgröt till tomten. En tomte bara hon tror på i sin familj. Men här är det ok att tro på tomten, för det gör ju vi också <3. Glittret i hennes ögon när hon fick julklappar av alla på plats. Och kramen hon gav min mamma när hon åkte hem.
Nyårsafton då våra fina vänner med sina barn var över på middag och sällskapsspel. Vi valde glitter och glamourtema. Och sugrör med guldhjärtan. Hennes väska var tom på glitter och glamour, så hon lånade ett glittrigt hårspänne av mig. En lånad mamma som lånade ut glitter från sitt smyckesskrin. Och hon var lycklig. Nästan hela tiden.
Födelsedagen med prinsesstårta och hjärtljus att blåsa ut till frukost. En biomamma som ringde. Glad. Men ont i magen. Och lite i huvudet. Och i örat. Och faktiskt kliade det jättemycket på handen också. För nu var det bara timmar kvar innan färden skulle gå vidare.
Vi var alla medvetna när hon kom att det var en tidsbegränsad placering. Då hon har en pågående utredning och bor i ett annat hem som skulle iväg på semester och inte kunde ta med henne. Så kan det också vara.